Hemdag 26Ur Rapporten: Efter att ha sovit vidare t.o.m. gryningen så anskaffades en spårhund av några utbygdsjägare. Denna skulle förhoppningsvis kunna leda oss till Ettin och dennes allierade björnar. Kärran lämnades kvar i fortet på Värdshuset. Två par bojor Med lås inhandlades också för framtida tillfångataganden. Detta för att kunna få mera upplysningar ur tillfångatagna fiender och på så sätt även åsamka mindre blodspillan och visa mer barmhärtighet.
Färden mot Kamerala högarna tog hela dagen. Vädret var mulet. En kraftig regnskur rasade under en timme och gjorde den redan blöta terrängen än mer svår framkomlig. Väl där så fick hunden Meldan upp ett spår och satte av. Brödraskapet följde efter trots att både ryttare och hästar var utmattade till bristningsgränsen. Färden bar av uppåt längst de väldiga sluttningarna. Spåret löpte längst en stor porlande bäck som efter ett tag försvann in genom en brant och hög ås. Hunden Meldan, släppes då lös och rusade iväg i mörkret.
Ljudet av ett vrål och hundens hjälplösa ylande talade om för Det Namnlösa Brödraskapet att de hade nått målet. På den leriga åsens kant stod den gigantiske björnen som närapå kramat livet ur Herr Färsig några dagar tidigare och vrålade ut sin ilska över att bli störd. En efter en och på sitt eget vis tog sig medlemmarna i Brödraskapet upp på åsen. Undertecknad Lejonklo ,med den trogne vapenbrodern Herr Färsig sittandes bakom sig i den militära sadeln, sporrade sin trogne springare Faran och galopperade uppför branten. Monsieur Skallkrossare följde tätt efter till fots efter att ha suttit av sin dromedar. Puritan Valantor däremot hade problem att ta sig uppför den leriga sluttningen i sin otympliga rustning och föll gång på gång i sina alltmer förtvivlade försök att komma åt det fradga-tuggande pälsdjuret som hotade alla levande varelser i trakten. Björnen oskadliggjordes till slut, Brödraskapet stod på kanten av åsen och försökte med bara en facklas sken att utröna vad som fanns bortom åsen.
En fjorton meter djup ravin med lodräta bergsväggar visade det sig. Nerifrån den kolsvarta sänkan hördes ett vrål på orciska som enligt Monsieur Skallkrossares översättning uppmanade brödraskapet att "pallra sig ner för ett kok stryk och lite till".
Sagt och gjort, började Monsieur Skallkrossare klättra ner jublande glad över sin nyfunna smidighet med bara sitt bröstpansar som hinder i stället för den otympliga tunga rustningen han tidigare burit. Efter att ha slängt ned en fackla som ljuskälla påbörjade även Herr Färsig klättringen ner mot den gräsbevuxna botten som delades mitt itu av bäcken som porlade genom ravinen. Den lille halvlängsmannen påminde inte så lite om en spindel när han i sin mörka klädsel med lätthet pilade nerför väggen.
Domare Lejonklo sporrade sin hingst och tillsammans hoppade paret dödsföraktande över den sex meter vida avgrunden i åsen. Målet var den lägre liggande änden på andra sidan av bäcken som brusade under dem. Vid landningen halkade Faran och Fapekis trogne tjänare föll ur sadeln, tappade Rättsskiparen och rullade ner i bäcken som till Undertecknads lycka bara var knädjupt på just det stället.
Den av lera helt täckta Puritan Valantor som precis lyckats kravla sig upp på åskanten försökte precis som sina Bröder att klättra ner för den branta klippväggen med resultatet att han störtade ner i bäcken med ett gigantiskt plask. Mäster Nohm gjorde sig för säkerhets skull osynlig och smög längst utkanten på åsen. När alla övriga Bröder nått botten på ravinen möttes de av ännu en björn och den Ettin som tidigare utmanat dem och Skallkrossarens välbekanta stridsrop "Harun" ljöd genom natten. Stående öga mot öga med den gigantiska björnen drog Undertecknad Lejonklo Mörkerdräparen, släppte sin mörkblå stålskjöld och kallade med en vissling på Faran som vid det laget rest sig och kom galopperande som en vindil. Allt medan striden fortfarande rasade red Faran förbi sin ryttare och med gemensamma krafter befann sig ryttaren plötsligt till häst igen efter en smäcker manöver. Mäster Nohm drog sitt strå till stacken genom att tillhandahålla magiskt ljus och samtidigt bombardera Ettinen med sina fräsande, röda, målsökande, magiska missiler från sin upphöjda position på åskanten. Mästers ramsa"magicus telum" hördes trots dennes gälla röst i natten. Tillsammans med den besinningslöst arge Skallkrossaren, den dyblöte men skinande rene Puritanen, den osynlige Mäster Nohm, och den slungsvingande Herr Färsig dräptes både Björn och Ettin utan några större problem.
Herr Skallkrossare rusade med Stridsivrarens ljusblå mantel fladdrandes kring benen i sedvanlig ordning före de andra eftersom hans mörkerseende tillät honom att agera utan extern ljuskälla till skillnad mot de andra. Han rusade åstad mot en grottöppning i klippan medan resten av gruppen hämtade andan och samlade ihop sin utrustning.
Herr Skallkrossare hamnade snabbt i nöd eftersom ytterligare två av de fruktade Ettins väntade innanför varsin sida av grottöppningen. Öppningen mynnade ut i en 100kvm stor sal med en enorm pelare i mitten.
De övriga medlemmarna som fortfarande stod och diskuterade hur de skulle göra väcktes ur sitt möte av Herr Skallkrossares rop på hjälp.
Beskyddare Lejonklo dundrade genast in med Rättsskiparen utsträckt framför sig. Då den muskulöse halv-orcen var fullt sysselsatt med att gå lös på Ettinen till höger innanför mynningen girade det fyrbenta ekipaget åt vänster. Den fyra meter långa och två och en halv ton tunga tvåhövdade varelsen slogs till marken med ett dån när den eminenta Faran helt sonika galopperade rakt över det stinkande monstret. Monsieur Skallkrossare retirerade ut genom grottmynningen och tog fram sin gigantiska sammansatta långbåge som endast en varelse med hans styrka kunde hantera. Han gjorde där sällskap med Herr Färsig som överöste motståndarna med slungstenar. Predikant Valantor hastade in för att förenas med Undertecknad i striden. Faran åsamkade stor skada genom att sparka varelsen med sina stålklädda hovar och bita med sina kraftiga tänder. Den gudasända hästen som normalt var av fröjdlig natur förvandlades i strid till en effektiv och grym krigsmaskin. Att se man och häst tillsammans i stridande symbios var en sann fröjd för ögat. De båda Ettins föll tätt efter varandra men lämnade gruppen svårt sargad. Både Predikanten och Beskyddaren fick åkalla högre makter för att restaurera något av gruppens stamina.
Från grottan ledde en 3 meter smal gång vidare in i berget. Herr Färsig smög i förväg och upptäckte en stor men primitiv dörr i gångens slut som han förgäves försökte öppna. Han smög istället tillbaka för att rapportera till gruppen och förorda ett försiktigt handlande. Mäster Nohm gjorde Riddare Lejonklos kvastförsedda hjälm lysande med en av sina otaliga trollformler. Detta för att slippa tända ytterligare en fackla.
Riddare Lejonklo begick dock det, som det senare skulle visa sig, fatala misstaget att vilja möta allt motstånd ansikte mot ansikte och trängde sig sittande på sin fyrfota vän, in i gången. En stålhandske-beklädd knackning på dörren följt av en oklanderlig presentation som så sig bör, möttes av tjatter och hastande skuggor från andra sidan dörren.
Monsieur Skallkrossare visade åter prov på sin otroliga styrka när han slog ner dörren som föll inåt med ett brak och krossade de goblins som dolt sig där. Lejonklo dundrade fram och knuffade en hop av goblins framför sig bortåt den bortre väggen: Vad som inte uppdagades förens det var för sent var den Ettin som stod dold runt hörnet.
Det hiskeliga monstret var större än sina likar och bar en primitiv rustning gjord av olika päls- och läderbitar. Han svingade en gigantisk spikförsedd morgonstjärna i varje hand. Varelsen siktade på Faran som trots sin smidighet på detta lilla utrymme inte kunde undvika den vildsinta skuren av attacker. Morgonstjärnorna slog in i riddjurets kropp och lämnade stora röda hål i dess skinande vita päls. Med ett gnäggande och ett "sshhhwwooopp" försvann det galanta riddjuret åter till det plan från vilket det kallats. Den ståtliga springarens tid på Tellene var förbi och Beskyddare Lejonklo hade mist sin trogne kumpan och själsfrände.
Det enda spåret efter den fyrfota varelsen var den hög med utrustning han efterlämnade på det kala klippgolvet där Riddare Lejonklo i sin skinande vita rustning låg utslagen och blottat efter fallet. Den själsliga smärta som drabbade den stolta kombattanten i det ögonblicket gjorde hans ögon dimmiga och hans armar tunga. Att strida vidare tycktes med ens svårare och meningslöst. Då hans egna krafter sinade beslutade Beskyddaren sig för att leva upp till sin titel och hålla stånd mot den kolossala varelsen i hopp om att lyckas skydda sina vapenbröder med förhoppningen att de kunde hjälpa till att oskadliggöra hotet. Lejonklo bytte grepp på Mörkerdräparen så att eggen löpte utmed hans underarm istället för att vara en förlängning av armen som annars och med även sin stora stålsköld till hjälp inriktade sig den bedrövade paladinen sig på defensiven. Monsieur Skallkrossare tog sig an den stora hopen med goblins medan Puritanen tacksamt tog skydd bakom sin plåtklädde kumpan och gav sig på Ettinen med sitt storsvärd.. Goblinoiderna visade sig ha en kvick ledare som utgjorde en riklig utmaning för den vilt svingande Skallkrossaren, men till slut så var det enda som återstod av de små mörkervarelserna två gråtande små ynklingar som förvånande nog skonades. Herr Färsig fick det ena av de fula huvudens ögonbryn att höjas då den märkte den att tappade den ena av sina vapen efter att Herr Färsig lagt en formel som gjorde morgonstjärnans skaft halt av framkallat olja. I samma skede föll till slut även den sista av Ettinen till marken i ett moln av damm.
Lejonklo sjönk svårt skadad ner på knä med Mörkerdräparen som stöd och föll i gråt över sin förlust. Tankarna virvlade runt och mer än en gång tänkte han på sin f.d fästmö Melisana som även hon omkommit under riddarens beskydd.
Det lilla resealtaret, den vita duken, tända ljus. En trettio dagars fasta då fast föda bara tillåts intas före och efter solnedgången. Ingen plåtrustning, utan bara en chain och schoolars outfit. En skam för sin orden och kyrka, ridderlighet. |
